Elisabeth Berchtolds nya diktsamling "Kära svan" rör sig i en krets av skapande kvinnor, där tiden kan anas vara slutet av 1800-talet. Där är den nya kvinnan som växer fram i sin konstutövning, fastän hela tiden hållen tillbaka av de konservativa krafterna i samhället. Där är hon som målar med ett sådant stort självförtroende att samtiden får stå tillbaka, hon anser att den inte är mogen hennes konst och väljer att verka i en grupp av bara kvinnor. Där är hon som vill få respekt och bekräftelse för sitt skrivande på samma villkor som de författande männen. Där är hon som försöker lägga skrivandet åt sidan, sliten mellan kraven på att fylla den förväntade rollen som god hustru och den alltmer obändiga viljan att skriva.

"tre av De fem var i ateljén idag, jag visade porträtt jag jobbar med samt några av de stora Landskapen det finns ett löfte mellan oss, det känns påtagligt kvällen som väntar vårt hemliga rum Att inte veta vad som kommer att hända, vilka röster som ska tala ur oss och genom vilka bilder"

Kära svan är skriven genom, till och i dialog med dessa konstnärer, deras verk och skapande.