"Jag har färdiga liggande en serie nya Vivisektioner. Råa mer än någonsin men fulla af nya tankar och upptäckter", skrev Strindberg i ett brev i oktober 1894. "Min ståndpunkt", fortsatte han, "skulle kunna kallas: individualistens (= katederanarkistens)".

Vivisektionerna hade författats på franska under senare hälften av året. De var inledningsvis tänkta som "kapitlet om Menniskan" i det naturfilosofiska verket Antibarbarus, men Strindberg beslöt att i stället försöka publicera dem - tillsammans med några äldre vivisektioner från 1887 - under titeln "Vivisections" ( Vivisektioner ) som en del i sin kampanj för att erövra Paris hösten 1894. Boken färdigställdes aldrig för publicering, men några av essäerna trycktes i fransk press. Georges Loiseau, som hjälpte Strindberg att språkligt bearbeta vivisektionerna, beskrev dem som "essäer om Mannen och om Kvinnan, om tillvaron och om konsten", som "personlig satir, upplevda små berättelser, psykologi, fysiologi" och "paradoxala fantasier ända till att ge nödvändiga anvisningar för att bygga en enmans-flygmaskin".

I denna volym, Vivisektioner II, samlas för första gången alla Strindbergs kända 1890-talsvivisektioner, bland andra Jag, Vad är det moderna?, Framtidens Människa, Förvirrade Sinnesintryck och Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet. I volymen ingår också en rad övriga texter från samma tid.