Anders Paulrud (1951–2008) var en destruktiv livsnjutare. Genom hans sju böcker – varav två här återges i sin helhet – strömmar förgängelsen. De handlar om det övergående och underminerade livet, dock med en lätthet i anslaget, en humor och självironi, som bär honom över bråddjupen. Hans fasta grund förblev Karlskrona och Saltö.

Sin konstnärliga energi koncentrerar han på centrala upplevelser av utanförskap, ensamhet, sökande efter samband. Han utforskar skuld och skam, sorg och saknad: övergivenhetens villkor.

Han skriver om sinnlighet utan varaktig själskontakt, i en vemodsfärgad sorg över människors svåråtkomlighet och närvarons bedräglighet. Hans språk förser oss med en lins som lättar på allvaret. Det är inte komplikation han eftersträvar utan klarhet, en fast blick.

Kärleken stannar kvar även tills allt är för sent och utan framtid. I Fjärilen i min hjärna som utkom samma vecka som han dog hyllade han sin livskamrat: ”Friheten är bara möjlig tillsammans med en annan människa.”

Inledning, urval och kommentarer av Per Wästberg.