Varför är det bara ensamheten som kan berättas?

Ett kvinnligt hämndsällskap utför uppdrag åt varandra.

En liten grupp flickor bildar en nunneorden och konfronterar det samhälle som stött ut dem.

En karismatisk församling i en stad som kallas porten till Europa utgör ett motstånd i en gudlös framtid.

I sin femte roman undersöker Elisabeth Hjorth sällskapen som förlösande eller förgörande kraft. Gemenskaper gjuts eller faller samman, blir tillflyktsorter eller fängelser, beroende på vem man frågar.

Sällskap är en lekfull triptyk där röster ekar genom tid och rum, där begär och besvikelser flätas in i varandra och det heliga bor granne med hädelsen.