”Pappas röst sjunger i mig som var det nyss vi satt vid elden här ute. Pojken var alldeles ny och jag fick höra skärvor av sådant som pappa själv bara fått brottstycken av.”

En dotter kånkar stenar i blåsten. Hon ska laga muren mellan sin tomt och pappans. Han som försvinner från radarn ibland. Plötsligt dyker han upp, arg och svettig och berättar om finska krig och hårda nävar. Hennes son slår ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva. Och på vägen till förskolan flyger stridsplanen lågt.

Genom alla tre drar skuggorna av det som ännu syns i pappans ögon, när han släpper allt han har för händer och bara glor, rakt in i elden.

Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en berättelse om arv och frihet. Om en far som påstod att en annan värld var möjlig, och en dotter som försöker ta hand om den som finns. Där kajorna flyger norrut om kvällen, ljuset rusar över havet och det urgamla landskapet brer ut sig som en karg famn.