En vanlig dag i Oslo omkring år 2000: Att tvätta sig i vatten från en hink på vintern. Att stjäla el från grannen med en förlängningssladd dragen genom ett hål i ytterväggen. Att berusa sig tillsammans med sina föräldrar. Att bli fråntagen barndomshemmet, vandra längs gatorna i kylan, alltid smutsig, ständigt på jakt efter en plats att sova på.

Gatorna där jag levde är en berättelse om skammen över att sakna det mest grundläggande och samtidigt hålla ihop i benhård familjelojalitet. Konstnären Nikolai Torgersen skriver ömsint om ärftlig fattigdom, utanförskap och sjukdom. Om hur det faktiskt är att lära sig simma på egen hand, och om en skaparkraft som gör det möjligt att bryta sig loss.