Konstnären Lars Lerin tillbringade sina sommarlov på 1970-talet på en liten gård mitt i Värmland, i Sunnemo socken. Här lärde han sig slipa en lie, mjölka och mocka, såga och klyva ved, binda en nek. Gårdens invånare blev hans vänner och han delade deras oro för mörka moln och glädjen för varje hässja under tak. I sina akvareller har Lars Lerin fångat livet på gården. Han berättar om vardagsslit i ladugård och på åker, men också om kaffestunder i skuggan av ett äppelträd. En svunnen tid växer fram inför våra ögon, kärleksfullt skildrad i både ord och bild.

När Lars Lerin skildrar sina somrar på den lilla gården i Värmland gör han det oftast med ljusa färger. Det syns att det var ett liv han trivdes med. Han deltog i arbetet, slet med höskörden, fick valkar i händerna. Mycket ömsint berättar han om syskonen Ingegerd och Margareta och det gamla kusinparet Anna och Folke, som bodde på norrsidan murstocken.

Han bekantade sig med ljuset hur det föll över de dammiga koansiktena. Himmelsblänket i deras svarta ögon. (Som att titta ner i en källa) Den skummande mjölken. De kvällsröda uthusen. Ladugårdsbacken översållad med hjärtblad.

Lars Lerin låter oss följa med till en värld som inte längre finns. Där höet torkades på hässjor och korna mjölkades för hand. Det var ett hårt liv. Efter slåttern väntar en hög otvättade sommarklänningar och många meter mattor. Blomsängar och grönsaksland ska rensas, vinbären är mogna. Och snart är det tid att gå ner till sjölandet och gräva upp de morötter som sniglarna ratat Mycket ska sockras och saftas och djupfrysas. Mycket ska lagas och tätas.