Markus är ingen sportig kille. Det är inte hans fel, kroppen hans blir bara så märkligt slapp så fort han ska springa fort, hoppa långt eller kasta något tungt. Så snart han hör någon prata om idrottstävlingar de varit med i, känner sig Markus med en gång så liten, som om han också varit med men hamnat sist. Han gruvar sig inför gymnastiken, inte bara för att man måste springa runt i kortbyxor och få en boll i ansiktet, men också för att man måste byta om, för då ska Reidar alltid jämföra sina muskler. Reidar lyfter skrot, och hans muskler växer sig bara större och större. Markus lyfter inte någonting alls och han har en känsla av att hans muskler bara blir mindre och mindre. Det gör inte hans självförtroende större, och det gör inte saken bättre att Sigmund får en av sina idéer: Markus ska bli idrottsstjärna!

Men snart upptäcker Markus att det kan ha sina fördelar att jogga runt i skogen: en dag ränner han rätt in i Elisabeth…

Om kärlek, fotboll – och självhypnos. En historia lika härligt knasig som i de båda föregående böckerna: Markus och Diana, 1995 (av norska journalister vald till 1994 års roligaste bok, har även filmatiserats) och Markus och tjejerna, 1999.

Om Markus och tjejerna: "Klaus Hagerup är värd respektlös aktning för en av bokårets roligare böcker. Nenne Runsten svarar för en lysande översättning och Nordiska Ministerrådet ska ha heder för översättningsstödet." (SvD 6/3, 2000)

Översättning Nenne Runsten

---

Klaus Hagerup, född 1946, är en av Norges mest kända barn- och ungdomsförfattare.Han debuterade som författare 1969 med diktsamlingen Slik tenker jeg på dere och har under årens lopp skrivit ett antal barn- och ungdoms böcker, varav flera har vunnit priser.