Det som i psykoterapirummet uppfattas som djup kunskap om en människas livsvärld patientens egna personliga och privata berättelse om sig själv anses inom den kvantitativa psykoterapiforskningen vara endast subjektiva upplevelser som inte är verifierbara för en utomstående betraktare. Vad som inom samma forskning uppfattas som en generell sanning upplevs av praktikern som alltför trivialt och självklart för att vara av intresse för själva terapin.

Oberoende av vilket arbetssätt eller vilken metod man ansluter sig till finns i dag bland psykoterapeuter en framväxande medvetenhet om hur viktigt det är hur patienten berättar om sig själv och sitt lidande. Här bidrar den kvalitativa psykoterapiforskningen, det som är Gudrun Olssons område, med ny och spännande kunskap. Psykoterapiforskningen har bland annat visat att relationen mellan terapeut och patient många gånger är viktigare än metod och teoritillhörighet. Det genuina mötet är det som avgör terapins effekter. Därför väljer psykologiprofessor Gudrun Olsson i denna bok att sätta parentes runt dessa metoder och teorier och med den personliga berättelsen som utgångspunkt försöker hon överbrygga klyftan mellan forskning och praktik.

För författaren handlar psykoterapi i grunden om att göra förändring möjlig och berättelsen är en kungsväg att nå denna förändring.

Berättelsen som utgångspunkt riktar sig till psykologer och psykoterapeuter, såväl yrkesverksamma som under utbildning, till forskare och forskarstuderande, men även till människor med mer allmänt intresse för psykoterapi och ett narrativt perspektiv.