Nette är fem år gammal. Hon bor med sin mormor och morfar. Det gör hennes mamma och lillebror också. De bor där för att Nette och hennes bror inte har någon pappa. Nette går på dagis. Det är kul för det mesta. Hon gillar att sitta i trappan, mellan avdelningen och fröknarnas kontor. Där sitter och hon och tittar, och lyssnar.

Nette älskar sin mormor. Hon älskar att gå ned till affären där mormor jobbar, sitta på lagret och titta på alla saker. Ibland får hon vara med i kassan också, men då måste hon vara tyst.
Morfar gillar hon också, men inte riktigt lika mycket som mormor. Hon gillar den snälla morfar. Men inte trycket. Det är inte så roligt tycker Nette. Och morfar blir alltid så ledsen efteråt. Gråter, så Nette måste trösta honom. Men det är nog sånt som man måste göra som barn, tänker Nette. Allt är inte roligt. Men det blir nog bättre när man blir stor.

Prosan bär barnets enkla rakhet i tanke och blick, skildrar starkt och klart barnets maktlöshet och okuvliga livsvilja. En kamp utan dess like, en järnvilja att bli stor. Ett driv och en närvaro som lämnar läsaren kallsvettig. Som om Jeanette Winterson skulle skriva som Ernest Hemingway. ... I fjol gick Augustpriset till en roman om ett annat slags överlevare, Göran Rosenbergs "Kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Bli inte förvånade om Jeanette Eriksson tar priset i höst. För hon kan bli mycket stor.
Sven Olov Karlsson, Expressen

Berättelsen är in i märgen smärtsam och obegriplig, redan innan man hugger tag i själva läsningen. Grundläget är skruvat och hotfullt, det är svårt att värja sig ... Jag påminns om två andra debutböcker som på så sätt liknar den här. Lotta Thorséns "Inte som du" (2008) ... och Sofia Rapp Johanssons "Silverfisken" (2007) ... Böcker som påminner om skönlitteraturens kraft. Gestaltningen när den bär. Inifrånperspektivet när det bränner hål på allt.
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Jeanette Erikssons roman är en fasansfullt uppriktig skildring av de övergrepp hon utsattes för som barn ... [Boken] återger en tid som sällan tar barnens parti. Förhoppningsvis kan ändå När jag blir stor ge något av upprättelse och stärkt makt åt samhällets mest skyddslösa.
Lisa Ahlqvist, Göteborgs-Posten

Det är gripande ... När jag blir stor är en lättläst, men samtidigt tung bok att läsa
Eva Gustin, Kulturbloggen

Eriksson skriver utifrån barnets perspektiv hela tiden, och lyckas skickligt återskapa framför allt den förvirring barnet befinner sig i, där våldet mer eller mindre blir normaliserat. Det kusliga med boken är inte övergreppen i sig, som skildras sakligt, maskinellt. Snarare är det omgivningens tigande som väcker indignation ... Att säga att [När jag blir stor] är viktig och ytterst läsvärd låter futtigt, men jag kan inte säga det på något annat sätt. Hon vill bli läst, och jag delar den förhoppningen. Det är skakande läsning, som berättar om ohyggliga omständigheter på ett sätt som inte kan missförstås.
Björn Kohlström, bloggen bernur.

 

Reaktioner på När jag blir stor

Ett väldigt svårt och gömt men så viktigt ämne och jag är imponerad av Dig för att du vågat och orkat berätta!
Anna Skarhed, Justitiekansler

De upplevelser boken När jag blir stor beskriver, är ohyggliga; fasansfulla. Som mamma till tre egna barn är det svårt att ens föreställa sig den smärta och rädsla det lilla barnet Jeanette upplevt. Som barnminister sätter jag ribban högt i mitt arbete och jag arbetar varje dag mot målet att alla barn ska växa upp i trygga, kärleksfulla hem.
Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Jeanette skrev ett särskilt brev till mig och nämnde att hon hade fått avslag på sin ansökan om skadestånd av staten Men om en ansvarig myndighet är medveten om att ett barn är utsatt för sexuella övergrepp i hemmet är det förvisso försumligt och därmed skadeståndsgrundande att inte agera.
Göran Lambertz, Justitieråd, Högsta domstolen

Utöver att det hon berättar manar till många tankar tycker jag att hon har en fantastisk förmåga att skriva ur ett barns perspektiv, vilket för en vuxen är särskilt nyttigt att ta del av.
Beatrice Ask, Justitieminister

Alla goda krafter måste våga se det allra grymmaste och aldrig blunda för det svåra. Varje barn som far illa är en katastrof för hela samhället och ett skamligt misslyckande för oss alla.
Stefan Löfven, Partiledare för Socialdemokraterna

Påminner om skönlitteraturens kraft. Gestaltningen när den bär. Inifrånperspektivet när det bränner hål på allt

Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad