Finns det människor som är överflödiga? Kan man leva sig in i en annan människas tankevärld? Kan man föreställa sig en ung kvinna som aldrig blivit kysst? Stjärnans ögonblick handlar om tre unga människor som lever i en hård och cynisk värld: Macabéa, Olímpico och Gloria. Boken handlar också om den mystiska S. M. Rodrigo, och vi får träffa spåkvinnan Madam Charlota. Denna gripande kortroman handlar om svårigheten i att vara medmänniska.

Macabéa bor i miljonstaden Rio de Janeiro. Hon är ung och ful, tystlåten och lite solkig. Hon är maskinskriverska trots att hon är inkompetent och nästan analfabet. Om hon får behålla jobbet är det bara därför att chefen tycker synd om henne. Macabéa saknar charm, hon är lydig och underdånig eftersom hon är fattig. Hon är blygg, ouppfostrad och undernärd. I ett land där fattiga kvinnor prostituerar sig för att överleva, kan hon inte ens sälja sin fjärilstunna kropp eftersom ingen skulle betala för att använda sig av den. Macabéa är outgrundligt ensam i världen. Ingen saknar henne. Ingen längtar efter Macabéa. Som liten miste hon sina föräldrar, en elak moster tog hand om henne och lärde henne att skriva maskin. Macabéa delar rum med några unga kvinnor som är lika fattiga och skyddslösa som hon. Hungern är hennes enda följeslagare och ibland äter hon papper som bukfylla. Hon har aldrig besökt en riktig restaurang.

Rent intellektuellt är Macabéa så underutvecklad att hon inte inser att hon är undergångsmärkt. Hon är invandrare i sitt eget land och hon vet inte att hon har rättigheter. Hon föddes inte i Rio utan i de karga och utblottade nordöstra delarna av landet (El Nordeste). Det är ett enormt område, med utbredda sociala problem och fattigdomsrelaterade sjukdomar. De som emigrerar från El Nordeste till de stora städerna betraktas ofta som mindervärdiga och hamnar i slummen. För många återstår bara de sämsta jobben, kriminalitet eller prostitution. När Macabéa föddes i Nordeste var hon redan undernärd. Hennes moster förtryckte, vanvårdade och misshandlade henne.

Men Macabéa är sinnlig och sökande och älskvärd därför att hon är människa. Hon vill vara som Marylyn Monroe, hon älskar buller, skräckfilmer och musikaler. Ibland, även om hon inte har råd, köper hon sig en ros. Varför gråter Macabéa när hon lyssnar på musik? Måste hon gå under? Finns det någon räddning för en kvinna som hon? Vad är det för en värld som ger upphov till människoöden som hennes? En sak är hon klar över: att ha en framtid är lyx.

Macabéa träffar Olímpico, en kille som också invandrat från Nordeste och är en motbjudande liten stridstupp. Till skillnad från Macabéa, som är saktmodig, anemisk och bräcklig, är Olímpico full av energi. Om Macabéa är godmodig och naiv intill dumhet, så är Olímpico en slug och brutaliserad brottsling. Han har dödat och är känslokall, och han har en förvriden självbild. Han tror sig vara bättre än Macabéa och njuter när han säger taskiga saker till henne, till exempel att hon är smutsfärgad eller att hon är ett hårstrå i soppan: Man tappar lusten att äta, förstår du. Olímpico föraktar kunskap. Att veta är bögigt, säger han. Bara män som vill vara kvinnor sysslar med kunskap.

Gloria är Macabéas arbetskamrat. Till skillnad från Macabéa är Gloria fyllig och en äkta carioca. Så kallas dem som är födda i Rio de Janeiro. I sin egenskap av Ríokvinna känner hon sig överlägsen Macabéa. Gloria bleker det svarta krusiga håret äggult. Till skillnad från Macabea har hon både mor och far och hon får varm mat på bestämda tider. Gloria rör sig utmanande och hon använder en stark parfym som gör Macabéa illamående. När Macabéa målar sig tycker Gloria att hon ser ut som ett soldatluder. En gång frågar Gloria Macabéa elakt om det gör ont att vara ful.
Jag tänker inte berätta hur det går för Macabéa, Olímpico och Gloria. Men det finns ytterligare tre märkliga personer som spelar en avgörande roll i romanen. Den första är Rodrigo S. M., den andra är spådamen Charlota och den tredje är författaren själv, Clarice Lispector.