Vare sig du kämpar för att bli mer älskad, tryggare, mer framgångsrik eller något annat, är det som att målet hela tiden verkar flytta sig lite utom räckhåll. Det är aldrig riktigt rätt, nog, färdigt. Hoppet säger: ”Fortsätt, där borta, sedan.” Aldrig: ”Stanna, här, nu.”

Varför kämpar vi så? Varför tar det emot så att stanna, vara stilla, och tänka: ”Det får räcka, nu blir det inte mer, och det är okej”? Ett vanligt men oftast undangömt skäl är att vi drivs av ett hopp om att kampen ska ta oss till det vi längtar efter allra mest. Om jag bara presterar tillräckligt kommer pappa se mig, när jag blir ekonomiskt oberoende kommer jag vara trygg, om jag går ner tio kilo kommer jag bli älskad, om jag kan göra, säga och vara rätt kommer jag känna att jag hör till. Kampen kostar oss, men att släppa hoppet gör oerhört ont. Samtidigt är det först när vi ger upp det omöjliga vi får chansen att märka att något av det vi längtar efter kanske redan finns, här, nu.

Via skönlitterära vinjetter och psykologisk kunskap bidrar psykoterapeuten Katja Lindert Bergsten till en vänlig förståelse för det som driver vårt kämpande. Hon visar också på vägar att göra oss fria från det krampaktiga hoppet om det omöjliga. Fria att vända oss till det som är möjligt.