Billy och Veronica brukade ha sällskap hem. Varenda dag. Så hade det varit ända sen Veronica flyttade in i samma hus som Billy. Och så hade det säkert varit än, tänkte Billy, om det inte varit för katten. Tant Karlssons katt. Vad skulle katten ut på den rostiga brobalken att göra? Han blev ju jagad av en hund förstås… Och Veronica klättrade upp och räddade den. Ingen annan vågade. ”Att du är så modig! Var du inte rädd?” undrade Sören. ”Du skulle ha tagit med dig en tuschpenna upp! TUSSE WAS HERE – det hade varit häftigt. Hade synts över hela stan. I blått.” Nu vet alla att Sören, klassens tuffing, frågat chans på Veronica. En orm kramar Billys hjärta. Det gör ont. Man kan inte säga att Billy tänkte ut en plan. Han såg tuschpennorna i skyltfönstret, det var allt. När Veronica går förbi den gamla bron tvärstannar hon. Solen lyser som en strålkastare på den rostiga balken högst upp. Där kan hon läsa namnet. Åtta bokstäver som någon riskerat livet för. Samma morgon kommer Sören till skolan med ett gipsat ben…