Det är höst och Kenny och Kerstin är tillbaka i stan. Kenny, som är tolv år, bor med sin mamma i en lägenhet, två trappor upp mot gården. Under de tidiga mornarna, när det fortfarande är mörkt, och innan skolan börjar, går Kenny nerför trapporna och ut på gräsmattan. Där gör han de morgonövningar en samuraj måste göra för att kunna möta dagen.

Kenny är samuraj och han fortsätter att kämpa mot "de stora". De finns i stan, i skolan, hemma ... De bestämmer lika mycket överallt, och de vet lika lite var man än träffar på dem ...

"Det var som vi hade ett speciellt ljus på oss, Kerstin och jag. Jag visste att det var något särskilt med oss. Som om vi två tillsammans blev något särskilt, och var på väg någonstans långt bort. Men att det egentligen inte hade med resor att göra. Eller så var det precis vad det hade. Att allt hängde ihop med resan som vi kanske skulle göra. Resa och resa, förresten. En del skulle kalla det för rymning, morsan till exempel. Hon visste ju vad det innebar. Eller flykt. För Kerstin var det nog så. Hon behövde fly. Jag behövde bara rymma." Ur Drakmånad