Jag ser bilder framför mig ibland. Bilder där jag sticker in min hand under Ivars arm, där vi ser på varandra, där vi ler stort och börjar springa. Bilder där vi så småningom stannar upp, först andfådda och skrattiga, sedan allvarliga och tysta. Bilder där vi står mitt emot varandra och ser djupt in i den andres ögon, där vi fattar varandras händer och sedan

Där brukar bilderna ta slut, så också nu. Och i verkligheten sticker jag inte in min hand under Ivars arm, istället stoppar jag ner den i jackfickan.

Tora är sjutton år.

Hon har knallblå skor och en mamma som har stuckit med en gris.

Hon har en vän som heter Ivar och en pappa som borde skaffa sig ett lexikon.

Hon färdas genom en höst som så småningom blir vinter. Längs vägen finns också lilla Minna med sin pinne, Jonna som hon har knarkat omogna vinbär med och bibliotekarien Sven som drar handen genom sitt rufsiga hår.

Katarina Kieri skriver prosa, poesi och dramatik för barn, ungdomar och vuxna. 2004 fick hon Augustpriset för ungdomsromanen Dansar Elias? Nej!