Jonna är sämst. Sämst på allt. I skolan, hemma, med kompisar (om hon nu hade några, alltså. Då skulle hon vara den sämsta kompisen i världen). Inte för att hon bryr sig. Hon bryr sig faktiskt inte ett dugg. Det enda hon vill göra är att ligga i sängen och peta näsan och äta godis.

Miriam är Jonnas storasyster, och hennes raka motsats. Miriam är bäst på allt, både i skolan och hemma. Hon har världens bästa kompisar och alla killar är kära i henne. Hon är dessutom bäst på att spela gitarr och sjunga, och eftersom hon är bäst på allt, ska hon få ett fint pris på Kulturhuset inne i stan. Gissa om mamma och pappa är stolta över sin äldsta dotter?! Och samtidigt är oroliga för sin yngsta dotter. Det är nämligen dags för det första betyget, och risken finns att det blir så dåligt att Jonna måste gå om årskurs sex. Allting är fruktansvärt orättvist, tycker Jonna och bestämmer sig för att göra något åt situationen. Fast inte riktigt på det sättet som hennes föräldrar hade önskat.

F som i sämst är en historia om att vara sämst och att vara bäst och att det ena inte alltid är mycket bättre - eller sämre - än det andra. För vem är det som bestämmer vem som är vad egentligen, och vad säger att de som bestämmer har rätt? Kan inte alla bara få vara som de är? Till och med om man är dålig på nästan allt och tycker bäst om ligga i sängen och peta näsan och äta godis??