Pavlos föräldrar säger att de ska skiljas. Pavlos hela värld går itu och tillsammans gråter de så mycket att det inte går att fatta hur någon ska bli glad igen.
Pavlo berättar det för bästa vännen Peg när de vispar pannkaksmet. Det här känns som jag , säger han och knäcker ett ägg mot bunkens kant. Då är jag bunken , svarar Peg, som tar emot både ägg och skal, och pillar upp varenda liten flisa ur smeten.

När Pavlo och Peg pratar om jobbiga saker blir det som är krångligt tydligt och klart. Som att man får bryta ett löfte om det man lovat gör en ledsen. Eller att det aldrig är ett barns fel om föräldrarna vill skiljas. Det visste Pavlo inte helt säkert innan.

Det nya livet blir så småningom också vardag och vi följer Pavlo när han flyttar, köper tapeter och börjar boa in sig i de nya hemmen.

Parallellt berättar sju av Pavlos kompisar sina insiderstories om föräldrarnas skilsmässor. Kompisarna är som de flesta barn, ärliga och osentimentala. Centralt i Eva Staafs barnperspektiv är fokuset på° barnens förmåga att registrera och förstå, särskilt i känsliga lägen. Barn vet ofta allt, men håller inne med mycket för att de älskar sina föräldrar.

Med känsla för mänskliga svagheter och behov skapar Eva Staaf rader av fina andningspauser i berättelsen. Humorn finns alltid nära till hands hos hennes karaktärer och är ofta bästa boten mot låsta situationer.

Det är bra för Pavlo att se vilka vägar kompisarnas skilsmässor tagit, insikterna gör hans egen situation mindre jobbig. Vad man behöver mest när livet stannar upp, är närhet, vänskap och någon att prata med. Då klarar man det mesta.

Så är det för Pavlo, till sist har han två nya hem i två olika hus. Han kan se båda från Pegs lägenhet. Allt känns okej och han har hittat sig själv igen.

Detta är en av de viktigaste skilsmässoböcker för barn som gjorts. Den ger nya perspektiv, har ett klokt och hoppfullt budskap och mycket fina illustrationer.