"Det heter Sankt Älmas hem för vanartiga flickor. Jag är en av de vanartiga flickorna, men vem Älma var har jag ingen aning om. Det är ett straff att hamna här eftersom det egentligen är mer ett fängelse än ett hem. Att jag är här beror till stor del på mitt humör. Ibland tror jag att jag föddes arg."

Femtonåriga Majken har blivit placerad på ett hem för vanartiga flickor. Hon har bott i flera olika fosterhem och nu finns det inte längre någon som vill ta hand om henne. Hon mottas inte direkt med öppna armar på hemmet och inte blir det bättre av de återkommande ångestattackerna och mardrömmarna som hon har. Vad var det egentligen som hände med hennes föräldrar och hur har hon fått det där otäcka ärret på överarmen? Minnena från de första, fyra åren av hennes liv är utsuddade, men kanske finns det något som kan få henne att minnas.

Camilla berättar:
"Idén till När kastanjer spricker fick jag när min pappa pratade om sin tonårstid. Han berättade att han och några kompisar brukade ro ut till en ö där det fanns ett hem för "vanartiga flickor". De här flickorna hade rykte om sig att vara farliga och spännande. Jag blev intresserad av de här flickorna. Vilka var de, vad hade de egentligen gjort för att hamna på en anstalt? Faktiskt inte så allvarliga saker alls, upptäckte jag när jag började göra research. Det kunde räcka med olydnad i hemmet, att de snattat och/eller ljugit. En del flickor hamnade också på anstalt för att de var sexuellt aktiva eller ansågs som sexuellt avvikande. Fram till 1979 ansågs till exempel homosexualitet som en sjukdom, en mental rubbning. Det gemensamma för flickorna som betraktades som vanartiga var att de ofta hade haft en väldigt svår barndom, inte sällan fattig och med föräldrar som inte klarat av att ta hand om dem. Efter att ha läst om flera olika levnadsöden kan jag bara konstatera att många av de här flickorna var ungefär som dagens tonåringar, men då för sextio-sjuttio år sedan fick det förödande konsekvenser för dem."