Doris Lessing skrev aldrig någon fortsättning på sina lovprisade memoarer, som slutade med året 1962 − det var alltför många levande personer att ta hänsyn till. I stället har hon nu i romanform skildrat hur livet kunde te sig under 60-talet och framåt. Mycket är uppenbart självupplevt även om personerna är fiktiva.           Centralgestalten är Frances, en kvinna i 40-årsåldern som försörjer sig och sina två söner som journalist. Hennes före detta man Johnny, en stilig, vältalig och inbiten kommunist, bidrar inte det minsta utan seglar omkring på kongresser och lever lyxliv trots att han aldrig tjänar några pengar. Sönerna hatar honom för att han aldrig ställt upp, aldrig varit pappa. Frances hus är översvämmat av sönernas vänner och deras vänner, den nya generationen som anser sig ha rätt till allt, genast – de äter, de sover över eller till och med bor där i månader. Den som förändrar tillvaron för dem alla är Johnnys lilla styvdotter Sylvia, som plötsligt dumpas hos Frances. Hon är en bräcklig varelse som behöver lugn och ömhet och hela familjen ställer upp för henne.           En riktig skräckfigur är Rose, som tycker att hon har rätt att bo gratis hos Frances år efter år och då hon till sist blir utsparkad ägnar sig åt att förfölja familjen i skvallerpressen när hon inte skriver panegyriska porträtt av de nya kommunistiska ledarna i Afrika. En som drabbas av Roses hat är Sylvia. Som nybliven läkare åker Sylvia till en missionsstation i Zimlia (Zimbabwe). Hon sliter som ett djur för att ta hand om alla de människor, inte minst aidssjuka, som kommer till henne. Rose anklagar i en artikel Sylvia för att stjäla sjukvårdsmaterial och makthavarna vill tro henne. Sylvia måste åka hem till London och hon tar med sig två unga föräldralösa afrikanska pojkar som har hjälpt henne på sjukhuset, de måste få en chans. Men strax efter ankomsten dör Sylvia av – utbrändhet skulle man väl kalla det idag.           Och cirkeln sluts. Nu har den 70-åriga Frances åter ungdomar att ta hand om, men den här gången är det två vilsna pojkar som (i motsats till de tidigare) inte tar något för givet.           Ljuvaste dröm är en sällsynt rik roman som speglar tre decennier i London och Afrika. Även om Lessing går till storms mot kommunisternas blindhet, mot de nya makthavarna i Afrika och även mot rabiatfeminismen (allt har hon stor erfarenhet av), är boken inte främst politisk. Personerna, i all synnerhet Frances och hennes närmaste, och deras relationer är så inkännande och levande skildrade att det blir en bok om alla människors villkor i en tumultuarisk tillvaro. En tillvaro där alla bär på en dröm om en bättre värld.