Människors ökade rörlighet får till följd att allt fler familjeband sträcker sig över nationsgränserna. EU:s arvsförordning avser att underlätta för personer att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan.

Utredningen föreslår att nuvarande lagar om internationella arvsfrågor (från 1930-talet) upphävs och att de kompletterande bestämmelser som arvsförordningen föranleder och de andra regler som Sverige kan fortsätta att tillämpa tas in i en särskild lag.

Enligt arvsförordningen är huvudregeln att behörig domstol i arvsfrågan är domstolen i det land där den avlidne hade hemvist vid sin död. En viktig nyhet är också att det är lagen i det landet som ska tillämpas på arvet, om inte den avlidne under sin livstid i till exempel ett testamente valt att lagen i den stat där han eller hon är medborgare ska tillämpas. Utredningen föreslår vissa kompletterande regler rörande bland annat bouppteckning samt krav på oberoende boutredningsmän i vissa fall.

De nordiska länderna ska få fortsätta att tillämpa de enklare och snabbare förfarande för verkställighet som finns i den nordiska arvskonventionen.

Arvsförordningen innehåller bestämmelser om ett europeiskt arvsintyg som avser att underlätta hanteringen av arvsärenden med gränsöverskridande verkan inom EU. Intyget kan användas till exempel av arvingar och boutredningsmän för att bevisa sin ställning, sina rättigheter och sina befogenheter i en annan medlemsstat. Utredningen föreslår att Skatteverket anförtros uppgiften att utfärda arvsintyg i Sverige.

Vidare föreslås att Sverige ska tillträda en överenskommelse om ändring av den nordiska arvskonventionen, vilket möjliggör en enhetlig tillämpning av internationella arvsfrågor i de nordiska länderna.