Arkeologin var genom hela 1900-talet en växande verksamhet. Den var också föränderlig. Dess ambitioner, tankeredskap och innehåll förändrades under århundradets gång, och det berodde inte bara på det ständigt ökande antalet registrerade fornlämningar, arkiverade utgrävningsrapporter och magasinerade fornfynd. Arkeologin tänkte olika under olika decennier i nära samklang med det föränderliga svenska samhället. Vilka samhällskrafter och idéer formade arkeologin? Den här boken är en personlig skildring av arkeologins utveckling. Författaren fångar i essayistiska kapitel med rikliga hänvisningar till fördjupande läsning hur arkeologin såg ut i folkhemmet, under den sociala ingenjörskonstens tid och i det postmoderna informationssamhället. Boken innehåller inga berättelser om de arbetande arkeologerna eller om deras utgrävningar och fynd. Istället försöker författaren utifrån samhälleliga och deologiska perspektiv förklara varför arkeologerna ställde olika frågor och besvarade dem på olika vis. Boken är avsedd för studenter och andra, som har översiktliga inblickar i vad svensk arkeologi åstadkom under 1900-talet och som mera inträngande vill veta varför arkeologin kom att se ut som den gjorde.