Inom somatisk sjukvård saknar vi en rimlig förståelsemodell för hur människor reagerar när de drabbas av det yttre hot som en svår sjukdom innebär. När vi inte riktigt förstår den sjuke – och framför allt när denne/denna inte tycks reagera med den förtvivlan som vi förväntar oss – talar vi gärna om att den sjuke förnekar. Vi tänker inte på att vi då lånar begrepp och perspektiv från psykoanalys och psykiatri, som i stället har sin grund i hur människor hanterar inre psykologiska konflikter. Detta lån är inte oproblematiskt då sjukdomens hot mot livet inte kan reduceras till en inre psykologisk konflikt. Lånet innebär därför att vi transporterar ord till ett område där de inte är självklart giltiga – döden är nämligen inte av neurotisk natur. Genom en fast förankring i cancersjukvård och genom att varva forskningsresultat och teori med illustrativa fallbeskrivningar, visar författaren på ett övertygande sätt hur en alternativ förståelsemodell skulle kunna se ut – den kreativa illusionens process. Denna process diskuteras i perspektivet av ”svåra besked”, patient–läkarrelationen, anhörigas krisprocesser och hur vi talar om döden. Den kreativa illusionen vänder sig till vårdpersonal, men också till alla andra som kommer i kontakt med svårt sjuka människor.