Adolf Eichmann var hjärnan bakom förintelsen under andra världskriget. Han har blivit en symbol för nazismens outgrundliga ondska, genom sitt judehat kunde han administrera systematiska mord av miljoner människor. Hans iskalla kyla och avsaknad av medlidande eller moral gjorde det möjligt för honom att samtidigt vara både byråkrat och massmördare. Men vem var han egentligen? Hur kan man bli sådan? Och var han alltigenom ond, eller var han offer för nazismens masspsykos?

Uppvuxen i Österrike fick han efter en ganska medioker insats i skolan jobb som resande i olja. Hans politiska övertygelse låg långt åt höger, och när Hitler och nazistpartiet började växa och bli en reell maktfaktor gick han med i SS. Snart tog hans karriär rejäl fart och han kom till Berlin. Där sattes han ansvara för deportationen av judar ut ur Tredje riket. Mot slutet av kriget, när många av  hans kollegor fi ck kalla fötter, blev han skydd som en paria och under Nürnbergrättegången vittnade ett antal nazister av olika grad och rang inom partiet om Eichmanns osedvanliga råhet och idoghet när det gällde att ta livet av människor. Men ingen på den allierade sidan tycktes intresserad av att leta reda på denne grymme bödel och 1950 lyckades han fl y till Argentina  tillsammans med sin familj. Tio år senare kidnappades han av den israeliska säkerhetstjänsten, ställdes inför rätta i Jerusalem och dömdes till döden för brott mot det judiska folket och mot mänskligheten. I rättegången hävdade Eichmann att han bara gjorde sitt jobb.

Den brittiske historikern David Cesaranis bok bygger på den senaste  forskningen och kombinerar biografi ns överskådlighet med analytisk skärpa för att förklara den ständigt återkommande frågan, vad gör en vanlig människa till massmördare?