Ur ett perspektiv som på sätt och vis kan sägas vara ett ”efteråt” – efter genombrottet, efter det stora erkännandet i och med 2001 års Nobelpris i litteratur, och sist men inte minst: med ålderns rätt – vänder sig V.S. Naipaul nu till essäformen. Han skriver om författare och författarskap han mött, däribland sin egen far; han skriver om kritiker, om rådande diskurs och på sitt unika sätt naturligtvis också om hur olika kulturers särarter har påverkat det storslagna system man kanske kunde kalla för hans litterära helhet. En författares krets är ett fascinerande och klarsynt verk av en stor samtida författare.