»Kill that blower, or blow that killer. Whatever.«

– Elvis Presley, That’s the Way It Is

I augusti 1970 uppträder Elvis Presley på International Hotel i Las Vegas. Under »Love Me Tender« lägger han ifrån sig mikrofonen, går ut i publiken och påbörjar en vandring under vilken han kysser alla kvinnor han kommer åt. Sången får ge plats åt en performance där privatmannen Elvis Aaron Presley gör sin kropp till verktyg för ikonen Elvis Presleys kärleksbudskap.

Niclas Nilssons andra diktsamling Love Me Tender tar den scenen som en av utgångspunkterna för sin bana: en utforskning av skillnaden mellan privatpersonen E. A. Presley och ikonen Elvis; och i de alltmer talrika skepnader som fortplantas genom bokens fem delar: skillnaden och den oupplösliga relationen mellan subjektet och objektet, mellan det singulära och det allmänna.

Niclas Nilsson skriver en poesi där de avklarnade raderna liknar sentenser för läsaren att dröja vid – »Vi kan inte stiga ner i samma flod en gång«; »Regn hänger i luften, för evigt.« Dikterna söker sanningen, inte sällan med hjälp av en säregen, torr humor.

Som läsare kan man komma till dikten vapenlös eller låta sig avväpnas. Sanningen är också ett slags nonsens, humorn ett slags sorg. Love Me Tender utspelar sig där språket är som mest likt Elvis Presley – både konkret och symboliskt, enskilt och gemensamt, kroppsligt och efemärt. Glittrande, våldsamt, kärlekstörstande.