”Det är min bror som förstår att mamma är allvarligt sjuk, under ett kort besök när han egentligen bara ska dricka en kopp kaffe. Jag vill inte se, inte fatta. Jag har en känsla av att mamma simulerar. Nu igen. Sjuk när det passar. Min bror har en annan relation till mamma än vad jag har. Nu är det han som ser klart; mamma är sjuk. Storsjuk, som man säger här i Roslagen.”

Gunilla har genom åren haft ett trassligt förhållande till sin mamma. Mamman, som var adopterad, och som själv fick veta det först i vuxen ålder. Mamman, som hade svårt att visa den moderskärlek hon själv inte förunnats. Mamman, vars kärlek och erkännande Gunilla i hela sitt liv desperat eftersträvat. Den mamman drabbas nu av cancer, en cancer med ett snabbt förlopp.

Vi följer Gunilla under den tid – det månvarv – det tar för mamman att insjukna och förpassas till ett sjukhus med kärlekslös vård. Modern tynar bort och Gunilla tvingas rannsaka sig själv och sina minnen av deras komplicerade relation. De dagliga besöken får minnen av mamman, barndomen och familjehistorien att blossa upp.

Och så samtidigt, på en annan plats i livet, finns där en himlastormande kärlek, kärleken till E, ungdomskärleken som Gunilla nyligen har mött igen. Kan man vara så lycklig i kärlek när man står inför det stora avskedet? Djupt förälskad, och lite självupptagen? Och tål kärleken döden?

Gunilla skriver dagbok under tiden, genom mammans sjukdom. Det blir till en bok om kärleken och döden.