Hon kommer emot mig på gräsmattan och jag tar emot henne. Vi dansar tätt intill, lugnt och stilla. Havet och kobbarna därute glittrar i solen. Den musörade björken svävar ovanför oss. Hon luktar gott. Hon Blundar och drömmer sig bort. Ibland ser hon på mig och ler sorgset.

”Du dansar bra”, viskar hon, ”du har fantasi.”

Vi dansar säkert en halvtimme, trekvart. Till sist trycker hon sig emot mig och jag blir kysst. Det förvånar mig inte. Jag kysser henne och ger henne allt jag har.

De berättelser du finner här spänner från tidigt fyrtiotal och framåt.

Det är krigsvinter, efterkrigstid, rekordår i Sverige – och krisår.

Miljöerna skiftar, där finns möten mellan en dödssjuk lärarinna och den gamla eleven som vårdar henne.

Där finns den facklige ombudsmannen som plötsligt börjar gå i kvinnokläder, tar värvning i Frälsningsarmén och en dag är spårlöst försvunnen.

I en annan går sonen med fadern på ett nazistmöte.

Titelberättelsen utspelas på en bröllopsmiddag där festtalaren äntligen tar bladet från munnen och avslöjar en livslång hemlighet.

I historiens bottenslam finns våld, svek och besvikelse över vad livet blev – men likafullt glädje och stolthet över framsteg och de sociala möjligheterna.

Och kärlekens överskridande kraft.

Jag har inte försökt kalkera fram en tidsperiod, med all dess signalerande rekvisita, snarare har jag velat återge stämningar och känslor och minnen som jag personligen omges av.

Försöker jag något är det att intressera och underhålla läsaren.

/Tony Samuelsson