”Det är inte så lätt skall jag säga för den som bara är från Stockholm att reda sig i trafikvimlet i en liten västkuststads andliga värld” skriver Ingegerd Stadener om hjältinnan i föreliggande roman. Och ingen ser att min daphne blommar är visitkortet från en debutant, som med älskvärt gemyt, spetsat med några stänk elakhet, och med riklig människokännedom skildrar de knappa men laddade öden en ensam ung flickskollärarinna genomlever i en livlig garnisonsstad åren 1920–1929. Typgalleriet, som ömsom är strålande roligt, ömsom upprörande illa medfaret, bildar med tångdoften, vågskvalpet och solglittret från författarinnans palett en fascinerande fond för daphnen, som blommar osedd på bar kvist i strandskogsträdgården. Och boken bjuder på en happy end, som i sin okonventionella och primitiva art kan ge lite var en tankeställare.

Ingegerd Stadener, 1903-68, älskade människor – också de solkigaste – och ville få sina läsare att dela denna kärlek. Hon går i denna roman förfärligt illa åt det kära gamla tjugotalet, som – hur harmlös och skrattretande dess lastbarhet i provinsiell upplaga numera kan förefalla många av oss – dock var havande med de tider som nu är. Men hon visar en allmänmänsklig väg ut och upp ur försumpning och misströstan.