"Jag ser tiden gå i en spindel över den grumliga ytan. En promenad utan eko. Jag håller inte ens andan men lyssnar. Vad som alltid förblir en nyhet är intet. Men varför är det inte ingenting." I Niclas Nilssons nya diktsamling Mene tekel tycks undergången oundviklig och nära, liksom en gång vid den gammaltestamentlige kung Belshassars hov. I boken tematiseras det avläsande och uttydande som är en förutsättning för att det mänskliga livet alls ska bli begripligt.