”Vet Du förresten vad en skugg-gömma är? Jo, det är en spegel. Förr i tiden, för mycket länge sen, när människan på många sätt var visare än vi är idag och mycket förtrognare med både tingens och själens innersta hemligheter, så kallade man speglar för skugg-gömmor.”    Det här är Carolins egen berättelse. Året är 1914 och Carolin bor nu i Stockholm och ägnar sig åt teater. Hon är fast besluten att göra upp med sitt förflutna och gör allt för att förstå sig på vem hon är och vilket liv hon vill leva. Sökandet efter -- eller kanske jakten på -- sitt ”sanna jag” har börjat …   Carolin bor i en liten enkel lägenhet med påfallande många speglar. Hon förklarar att hon behöver dem i sitt arbete när hon iakttar sig själv för att studera en roll. Men i själva verket är speglarna ett uttryck för den personlighetsklyvning som Carolin har. Det är i speglarna hon möter Saga, sitt andra jag, som hon både samtalar med och skriver brev till. Och Saga svarar tillbaka.    Så här skriver hon till Carolin: ”Men betänk att det är inte ditt eget ansikte du ser därinne. Det är inte din odödliga själ som lyser emot dig ur dina ögons dunkla djup. Det är skuggor, idel skuggor, Carolin. Du omger dig med skugg-gömmor.”

”Klart är att Maria Gripe är en av vår tids stora svenska ungdomsförfattare och att hennes suggestiva berättelser kommer att leva länge, länge och läsas av många generationer.” (Värmlands folkblad)