I denna bok undersöks integrationen av barnen till alla så kallade östjudar (födda i det ryska tsarimperiet) som bodde i Sverige år 1880. Denna invandrargrupp var till viss del stigmatiserad och föremål för östjudefobi, ett slags selektiv antisemitism. Det svårmätbara fenomenet integration har brutits ner i olika områden: social, ekonomisk och politisk inkludering. Ett antal longitudinella delstudier har utförts. Samtliga 857 barn har i folkbokföringsmaterial följts till vuxen ålder. Drygt hälften av barnen lämnade Sverige, de flesta för USA där boendemönstret mer kom att likna det för judar generellt än svenska emigranters i allmänhet. Bland de kvarvarande skedde en påtaglig omflyttning från landsortsstäder till Stockholm och Göteborg. Inom dessa två städer skedde också en ganska stor omflyttning från mindre till mer välbärgade stadsdelar. Denna geografiska rörlighet var ett uttryck för en ekonomisk och social mobilitet, Nästan alla av barnens fäder var 1880 sysselsatta inom handelssektorn, men bara ungefär hälften av barnen som vuxna. Det fanns också en uppåtgående socioekonomisk rörlighet, i synnerhet för de män som blev kvar i Sverige. Många gjorde klassresor. Få konverterade till kristendomen, men många, framför allt män, gifte sig med kristna partners, däremot nästan ingen med någon från de gamla svensk-judiska släkterna. En av delundersökningarna visar att 21 procent av de män som blev kvar i Sverige bytte bort sina släktnamn, framför allt de slaviskt klingande. Detta skiljer sig från förhållandena i exempelvis Tyskland där främst typiskt ”judiska namn” byttes bort.