Jennifer är fem år. I hennes ögon är himlen ovanför Mary Street alltid blå och vardagen fylld med kärlek, Barbie och Beatles. Men snart lär hon sig skilja på bra och dåliga dagar. De bra hjälper hon sin mamma att göra sig fin och pappa läser Snövit för henne om kvällarna. De dåliga dagarna kommer pappa inte hem alls och mamman ligger till sängs i en sjukdom ingen förklarar. Den allra värsta dagen åker mamman in på sjukhus och kommer aldrig mera hem. Det är dagen då Jennifers barndom tar slut. Pappan gifter om sig med en kvinna som styr familjen med religiös fanatism. När så också han dör blir Jenny helt utlämnad åt sin styvmammas nycker och hon lever som i en glasbubbla av total ensamhet. Även den fysiska misären blir stor då hon lämnas ensam i ett härbärge för hemlösa i centrala Los Angeles - en träning i överlevnad, kallar styvmamman det innan hon ger sig iväg. Här inreder hon ändå sitt hörn av världen och förstår att på något sätt, med egen kraft, ska hon trots allt överleva... Att Jennifer Laucks debutbok jämförts med Frank McCourts är ingen tillfällighet. Liksom Ängeln på sjunde trappsteget är Blackbird en välskriven, ömsint, sorglig och trots all svärta bitvis humoristisk barndomsskildring som man slukar som vore den en roman. Den visar på det ljus man kan hitta även i det mest kompakta mörker och blir på så sätt en gripande hyllning till livet och till styrkan hos ett maskrosbarn.