”En radio som ängsligt skyggar för varje brännande fråga i samhället kan inte bli annat än speldosa eller karikatyr på en folkhögskola”, skrev 1945 den unge radiomannen Gunnar Helén i Röster i Radio. Han betydde mycket för en djärvare programpolitik i radio de åren. Radions starka självcensur under krigsåren var nu borta, likaså manusbundenheten i debatter i känsliga ämnen. Tjugo år tidigare, när Radiotjänst startade sin verksamhet, var inrikespolitik tabu i programmen. Det fanns en fruktan för det nya mediets slagkraft, i orätta händer kunde radion missbrukas. När man till slut släppte in politiken i radion på 1930-talet fanns det en uppfostrar-attityd. Man ville få en ”förfinad politisk umgängeston såsom man vänjer sig vid radions klassiska musik”. Frågan om kommunisternas medverkan i radio går som en röd tråd genom programföretagets historia. Under det kalla krigets år i slutet av 1940-talet bestämde Radiotjänst att de inte fick stå oemotsagda i programmen. En kommunist skulle alltid sägas emot. De politiska partierna, DN och andra tidningar ville egentligen förbjuda kommunisterna att framträda i radio. Säpo hade ögonen på programmedarbetare med vänstersympatier. En av dem fick ett yrkesförbud. Under 1950-talets första hälft fanns det en skygghet inför kontroversiella ämnen. Yttrandefriheten var begränsad. Annorlunda blev det när diplomaten Olof Rydbeck blev radiochef 1955. Nu hade en stark radiochef tagit rodret. På ett helt annat sätt än tidigare gav sig radion i kast med kontroversiella ämnen. Radion fick en central ställning i det svenska samhället. Göran Elgemyr skildrar hur programsektorn ”politik och samhälle” sakta och mödosamt växer fram, hur yttrandefriheten vidgas. Det är ett stycke samtidshistoria.