I Sverige har vi ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror, skrev överläkaren i psykiatri David Eberhard i en debattartikel i DN hösten 2005. Vi borde lära oss värdera och hantera rimliga faror snarare än förbjuda situationer där de kan uppstå!
Eberhard tyckte sig ha sett att den panikångest han allt oftare möter hos sina patienter på akutmottagningen i Stockholm ha en direkt motsvarighet på samhällelig nivå: själva samhället tycks lida av ett nationellt paniksyndrom och ett slag trygghetsnarkomani! Det höjs rop om att minderåriga inte skall få gå på fotbollsmatcher, skolan bortser helt ifrån att barn älskar att tävla, akademiker väljer hellre betald arbetslöshet än startar eget, den våldsamma drivkraften hos flyktingar som kommer hit bryts snabbt ned av det kravlösa svenska samhällets välvilliga omtanke. Vi måste inse att det faktiskt är farligt att leva, lära våra barn att värdera och hantera faror snarare än att förbjuda allt farligt. Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och om man vill skulle man kunna se den bristande handlingskraft som svenska myndigheter gav uttryck för vid den stora tsunamikatastrofen som ett uttryck för den nationella panikångesten. Och precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek. Människan är inte född till trygghet. Trygghet föder rädsla på samma sätt som paniksyndrom ger överdriven vilja till att undvika faror. Eberhard driver och prövar sin tes och drar fram mängder av exempel, alltifrån säkerhetsbälten och cykelhjälmar till curlingföräldrar och förbud mot djungelolja! Det är en tankeväckande läsning och boken kommer säkert möta många invändningar och leda till debatt.