Skeendet är här förlagt till stormaktstiden och dess efterspel, belyst genom ett antal livsöden inom en nyadlad småländsk krigarsläkt, Stålhammar. Tidsmässigt börjar berättelsen där Lars-Olof Larssons senaste bok, Arvet efter Gustav Vasa, slutar (1612).

Lars-Olof Larsson riktar här sökarljuset mot enskilda gestalter som börjar sitt liv på samhällets nedersta trappsteg. Många slutar i namnlösa massgravar på främmande mark, medan andra kämpar vidare mot ära och berömmelse.
I berättelsen marscherar tre generationer Stålhammar mot evigheten, flertalet i spetsen för hela eller delar av Smålands blodstänkta kavalleriregemente. Vid sin sida har de tidvis hela den svenska armén, ledd av sina konungar från Gustav II Adolf till Karl XII, alla verksamma i ett rike under ständig, tidvis våldsam, förändring på strängt taget alla plan.
Stålhammars agerar samtidigt i sin egen lilla värld, bland gemena soldater, rusthållare och vanliga bönder med en daglig kamp för brödfödan i bondeårets långsamt rullande hjul. Relationen mellan den förment ”stora historien” och ”den lilla” är ett bärande tema i boken.
Boken tar alltså upp en rad övergripande problem och företeelser i stormaktstidens Sverige: Möjligheterna till socialt avancemang för ”brava karlar”, också från lägre samhällsskikt; de återkommande krigens problematik, både för folk i gemen och för kvinnorna därhemma, när krigen tvang dem att vara såväl en ”stolpe i hushållet” som att ta hand om både ekonomi och underlydande, att reellt bli familjens ”husbonde”.