Svarta nejlikan – diplomaten Harald Edelstam – handlade alltid i första hand som medmänniska, i andra hand som diplomat. Vad drev honom, och varför var han så hemlighetsfull om sina insatser?

Svarta nejlikan är framför allt en skildring av Edelstams betydelse som diplomat och förkämpe för humanismen. Hans mod och civilkurage lyfts fram, men också hans medkänsla och reflexmässiga vilja att hjälpa utsatta och förtryckta människor. Hans stora mod gränsade ibland både till omdömeslöshet och till dödsförakt.
Den svenska utrikesförvaltningen är en hierarkisk organisation där en attaché ska veta sin plats, men Edelstam tycks redan från den första dagen ha bestämt sig för att aldrig dagtinga med sitt samvete och sin övertygelse – alldeles oberoende av vad hans chefer och de diplomatiska instruktionerna säger. Det finns ett drag av fatalism hos den rastlöse Harald Edelstam, som om han sökte den yttersta gränsen. Det är säkerligen inte någon tillfällighet att han i tidningsskriverier fått epitet "diplomatins James Bond".

Om Raoul Wallenberg, en annan aktivist inom den svenska diplomatiska kåren, har det skrivits ett tjugotal böcker. Om Harald Edelstams gärning finns inte en enda. Mats Fors tecknar ett porträtt av en man som ständigt, och med fara för sitt eget liv, rörde sig i händelsernas centrum – i andra världskrigets Berlin, i det av Nazityskland ockuperade Norge, i stalinismens Polen, folkmordets Indonesien, dödsskvadronernas Guatemala och i militärjuntans Chile.