Hur det börjar vet man sällan. Men en dag såg – och insåg jag – att sittplatser och stolar är ofta återkommande motiv i mina bilder. Efter det fortsatte jag både omedvetet och medvetet att samla på mig fler och fler och så sakteliga växte den här boken fram. Antropomorfism innebär att man tilldelar djur och föremål mänskliga egenskaper. Kanske ett sätt att göra världen mer begriplig och hanterbar för oss människor. Vi ser ansikten i gatans fläckar och mänskliga figurer i bergformationer och trädens bark. Vi läser in stämningar och känslor i döda ting som egentligen inte har någon själ. Stolar till exempel. Visst liknar de oss och våra mänskliga förehavanden, både i hur de är placerade och utformade. De är som efterlämnade avtryck eller spår, efter att den eller de som satt där nyss, rest sig och gått vidare. Och när människorna lämnat scenen är det som om stolarna fortsätter skådespelet i tysthet, med sina tilldelade roller. Hos stolarna ser jag homogena grupper eller brokiga gäng, gemenskap, utanförskap, klasskillnader, mobbare och mobbade, översittare, övergivna och undergivna, par som trivs ihop och par som är osams. De som söker nya sällskap och sammanhang, de som fått benen undanslagna, de som alltid är udda hur mycket de än försöker smälta in. Och så alla solitärer på både möjliga och omöjliga ställen. Stolta, blyga, självsäkra, isolerade, avvisade, halta, lytta, slarviga, ordningsamma, egensinniga, omoderna, stilmedvetna, vackra och lite skamfilade av livet. Precis som vi människor.