/…blir riktigt förbannad och tappar kontrollen. Skriker att de ska hålla käften. Fattar inte vad som håller på att hända. Hur lyckas de provocera mig så mycket att jag skriker? Det är obegripligt…/ Det tog tre år innan jag fick mitt andra utbrott. Den som blev mest överraskad var nog jag själv. Få människor har sett mig arg, garanterat ingen har sett mig rasande. Den här mildheten i min personlighet fick mig för många år sedan att söka hjälp. Jag fick träning i att visa aggressioner. Enligt kursledaren var det förödande för hälsan att kapsla in sin ilska. ”Släpp ut dina aggressioner. Ett rejält raseri då och då renar själen”, var budskapet. Jag provocerades hårt på kursen och det lockade fram ilskan inom mig. Jag gick, dessbättre eller dessvärre, snabbt in i lugnets bonad igen. Då visste jag inte att jag långt senare skulle bli lärare vars arbetsplats definitivt inte är lämplig för lättantändliga individer. I det avseendet var jag rätt man på rätt plats.