Från boksidan 69 angående en konsert söndagen den 25 november 1928 i Kristine kyrka:
”Konserten inleddes med tre satser ur Schuberts Deutsche Messe, vackert sjungna av en tillfällig goss- och manskör – tenorerna dominerade dock ibland otillbörligt.
Gossröster ha en säregen charme, och för kyrkomusik äro de avgjort att föredraga. När skall Göteborg få sin stående gosskör? En sådan har en stor mission att fylla. Kanske dir. Körling är mannen som skall göra det?
Knut avslutar:
Det bästa till sist, Kirsten Flagstad-Hall och hennes föredrag av Die Allmacht. Man hade nyss hört henne å Lorensbergsteatern i körverket – och nu, vilken skillnad! Här först kom hennes stämma till sin rätt, ja, anmälaren har icke någon gång hört den klinga så betagande praktfull som i detta Te Deum, som nu blev en hymn också till sångens allmakt. Slutets expansiva fras tycktes vilja spränga materialets gränser, utan att därför inkräkta på dess skönhet. En stor sångerska.
Det är tydligt att Knut Håkanson blir alltmer förtjust i den unga Kirsten Flagstads sång, hon hade nyligen anställts vid Stora Teatern. Så kom hon också att framträda med flera av Knut sånger på den konsert, med egna verk, han anordnade i Göteborg en månad före sin död.
I recensionens PS ser vi att Knut var på gott humör. Det finns skäl att tro att Knut tyckte om sin roll som recensent och att han trivdes allt bättre i Göteborg. Skämtar vår tids recensenter på liknande sätt?
P.S. Konsertens förlopp stördes – som alltid i denna lokal – av varje kvart återkommande ’silvertoner’ från en i kyrkans hörn placerad klocka. Vilken uppgift fylla dessa klockslag? Att man vid mången predikan kan vara tacksam att ha en klocka att snegla på, det är en sak för sig. Men vad kan detta profana pinglande ha för annan funktion än den att störa andakten – i vilka former den än förekommer? Stoppa slagverket!"
Eva Sjöstrand i Klassisk förmiddag i SR P2, september 2011:
”Bengt Andersson som håller i Altfiol i Väst har nyss gett ut en bok där man kan följa Knut Håkanson inte främst som tonsättare utan som musikrecensent och musikjournalist under det sena tjugotalet i Göteborg. Det är fascinerande att läsa om hur betydelsefull musiken och kulturen var i tidningarna då. Att jämföra med ekonomijournalistiken av i dag, faktiskt. Men kanske det svänger, vem vet.
Fascinerande är det också att läsa hur de stred med varandra, de olika recensenterna. Med den elakaste av dem alla, Wilhelm Peterson-Berger i spetsen.”
Rolf Haglund i BT, oktober 2011:
”Tonsättare återupprättad
I över ett halvsekel har jag väntat förgäves på en nytändning för Sjuhäradsbygdens största bidrag till en stor svensk musikkultur, Knut Håkanson. Född i Kinna 1887 upptäckte han som 11-åring svensk folkmusiks magik på Skansen, studerade musik, språk och filosofi och var med om att bygga upp ett musikliv i Borås fram till 1925.”
”Att dyka ned i volymen är att möta en oavbrutet snillrik sanningssägare, precis lika brännbar och giltig i dag, bara genom utbyte av en del namn.”
”Märkligt att något av det bästa, som skrivits om vår egen tids risk för urartning inom den djupare konsten, satts på pränt av en sjuhäring, död sedan mera än 80 år.”