Inledning I Nordatlanten, någonstans mellan Shetlandsöarna och Island, går m/s Norrøna in i en dimbank. Det är 1989. Motorerna stryps, går ner i varv till en jämn lunk. Sakta och tyst glider vi fram. Det känns overkligt. Jag står på däck och ser tjockan bädda in fartyget, ser den flyta in över relingen som tjock rök. Uppe på bryggan spejar kaptenen framför sig. Han ser bara några tiotal meter framför den stora vita båten och får lita till sina instrument. En mistlur. Norrønas dova dunk. Tystnaden, eller rättare sagt lyssnandet ut mot Nordatlanten. Och dimman som står där. En vit vägg utanför relingen. Då plötsligt är det som om en väldig stennäve slår sig genom dimman. En hög svart klippa blir synlig. Hög och mäktig som om den lutade sig in över fartyget. Där sticker ännu en svart klippa ut som en nos genom tjockan. Och så en till... och en till. Dimman lättar, skingras som genom ett trollslag och plötsligt ligger Färöarna där framför mig. ...Så är jag hemma igen. Mjölken smakar hö och torvrök. Kitteln sjuder sakligt över elden. Utanför sjunger obeskrivligt många miljoner ton vatten... Så skriver landets store författare: William Heinesen. Säkert har han liksom jag stått på däck och förundrats över färingarna, som i århundraden lyckats klänga sig fast vid dessa gröna klippöar mitt ute i den vresiga Nord-atlanten. Samme Heinesen har liknat Färöarna vid ett sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet.