James Fjong är serien som nästan alla har hört talas om, många har läst något enstaka avsnitt av, men nästan ingen har läst i sin helhet – en underjordisk 70-talsklassiker vars rykte bara växt genom åren, trots att den under de senaste trettio åren varit praktiskt taget omöjlig att få tag på. Nästan allt kring serien har varit höljt i dunkel. I seriehistoriska översikter är den sällan eller aldrig nämnd. Fram till för några år sedan visste ingen något om seriens upphovsman utöver den intetsägande signaturen ”Leffe”. Det är sådana faktorer som skapar en legend. Namn­et James Fjong har blivit ett begrepp, som lever sitt eget liv, större än själva serien. När Klubb Super 8 inför nyutgivningen startade en Facebook-grupp för James Fjong var intresset stort redan från början. I skrivande stund har gruppen över 4 500 medlemmar, en stor del av dessa tillhör en yngre generation, majoriteten är män, men en inte obetydlig del av dem är kvinnor. Sannolikt hade serien sina trognaste beundrare bland pojkar i puberteten, som smusslade med tidningarna på skolgården och hemma hos klasskompisar. James Fjongs legendstatus har därför också att göra med att den för många läsare är så starkt förknippad med det sexuella uppvaknandet. Vad som gör James Fjong ovanlig och skiljer den från många andra porrserier är den språkliga fantasin. Det finns ingen som suckar, stönar och pustar på samma kreativa sätt som James Fjong. Ända sedan starten har läsarna roats och förbryllats av utrop som ”ynf”, ”isch” och ”jävelberg”, liksom nya ordbildningar som ”kuttefikationskussemuttran” och ”hakis”. Förtjusningen i ordlekar visar sig också i de många rimmade berättartexterna: ”Nuru pitten kommer Britten med klitten”, ”Tjong i medalfjongen, där rök kalsongen” osv. James Fjongs originella språkbehandling har visat sig förbluffande slitstark. Porrbilder i all ära, men sannolikt är det i det lilla ordet YNF som James Fjongs odödlighet ligger. Vi vågar påstå att denna bok innehåller alla avsnitt av James Fjong som går att trycka just nu.