Kenny bor i ett litet samhälle med sin storebrorsa Rickard och sin farsa. Kenny är stolt över att vara Rickards brorsa. Alla skulle vilja vara som Rickard. Ingen kan köra så fort som han och ingen har en lika tuff bil som han.   Själv är Kenny cool, inte som Rickard så klart. Men nästan. Så cool att han blev ihop med Emma, skolans populäraste tjej. Men vad Emma själv vill försöker Kenny låta bli att tänka på. Just nu är Emma hans i alla fall. Och alla förstår vad Emma och Kenny ska göra tillsammans på konfalägret. Och det känns häftigt, fast ...   Men så händer det som inte får hända och plötsligt är inget som det borde vara.

Johan Unenge låter Kenny berätta om sig själv och sitt liv för konfirmationsprästen efter Rickards död. Och Kenny går från att inte förstå vitsen med att prata om hur Rickard var eller om olyckan - Rickard blir ju inte levande för det - till att bättre förstå sig själv och sina närmaste.

Om Vi som ser på skrev Jan Hansson, SvD: Nu framträder författaren Johan Unenge, som man tidgare bara anat, och han gör det på ett sätt som förtjänar all möjlig framgång. Och kommentarerna om boken som hans berättelse rymmer djupaste svårmod och träffsäker humor och förmåga att förena plågsamma minnen med en allmängiltighet som gör boken till läsning för alla stämmer lika väl in på Tro, hopp och burnout.