"Alva har lärt sig att le, även med ögonen. Då blir alla glada. I varje fall är man inte i vägen. Om man svarar vänligt, jo tack, ja tack, och tycker om maten även om man vill kräkas och gömmer sig när man gråter, är tyst när man ska och hjälper mamma så mycket man kan, då är man till nytta lite grann. Fast mest är man osynlig förstås." . Alva följs av Den Väldige där ovan...guden som blir allt mänskligare. Vänskap och kärlek mellan människor bär henne och man anar mellan raderna författarens ömhet för dem som går de krokiga vägarna ... Bengt Berg: "Det finns en förbindelse mellan de första, nästan ljudlösa hjärtslagen och den ljungande hammaren i smedjan, liksom det gör det mellan det första ilskna skriket hos en nyfödd och när det sista andetaget tar farväl av kroppen i en utandning. Det är själva livet som håller allt samman och efter livet de minnen, berättelser och kedjor av tankar som vi ger till varandra."