Allan Karlsson sitter på Bali och räknar ner till sin hundraförsta födelsedag. Han har nästan lika långtråkigt som strax innan han klev ut genom sitt fönster på ålderdomshemmet ett år tidigare. Vännen Julius gör sitt bästa för att pigga upp. Han har förresten lika långtråkigt han.

Julius bestämmer sig för att hyra en luftballong preparerad med ett par flaskor champagne och lika många glas. När Allan får reda på planerna dubblar han mängden champagne, för tänk om det blir stiltje där uppe i luften?

Fast det blir det inte. Vinden vänder dessutom åt fel håll samtidigt som ballongen sliter sig.

Allan, Julius och champagnen far iväg över öppet hav och kraschlandar mitt i Indiska oceanen. Gubbarna guppar omkring i den läckande korgen, Julius tröstdricker direkt ur flaska, de ska ju dö alldeles strax. När han dessutom lyckas skicka ballongens nödraket ner i havet i stället för åt andra hållet är allt hopp ute.

Eller?

Allan är ju en gång för alla Allan. Det finns en nödraket till. Och ett lastfartyg långt i fjärran. Nordkoreanskt. Ute i känsligt ärende.

I Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket tar Allan Karlsson med oss på en resa genom all världens galenskap. I centrum för den står kärnvapenkapprustningen, tuppfäktningen världsledare emellan, dumhet och argan list. Längs resan avverkar han Kim Jong-un, Donald Trump, Vladimir Putin, Angela Merkel och en svensk utrikesminister som undrar om allt det här händer på riktigt. Allan navigerar sig fram med hjälp av käraste ägodelen en svart surfplatta. I den står allt värt att veta, och ännu mer som Allan kunnat klara sig utan.