”Alla vi som inte var som de andra, alla vi som på något sätt kände oss utanför.Här var vi inne.”

Det är tidigt åttiotal. Julian har flyttat in till Stockholm från förorten Åsbylund. Nu kan livet börja på riktigt. Fyllda av drömmar söker han och hans vänner efter den perfekta utekvällen, den perfekta låten, den sanna kärleken. Efter någon sorts extas.    Bandet Bête Noir har släppt sina första singlar och Julian som skriver deras texter får del av framgången och berömmelsen. Med sina speciella kläder, frisyrer och sminkade ansikten drar de blickarna till sig. Precis som de vill. Nätterna tillbringar de på klubben 1984. De lever för stunden, de dras till synden, men någonstans är de ännu unga och oskyldiga.    En kväll möter Julian Lina. Hon är annorlunda och förändrar allt. De blir magiskt förälskade, det är de två mot världen. När Lina får ett erbjudande om att åka till Paris som modell blir Julian orolig. Paris är både löfte och hot, staden lockar och skrämmer. Svartsjuk ser han den som sin rival.    Efter hand förändras Lina på sätt som Julian inte kan förklara och inte vill förstå. Samtidigt får han veta att hans mamma är allvarligt sjuk. Plötsligt är världen inte längre på plats.    För bandet går det allt bättre och de åker till London för att mixa sin andra skiva. Julian följer med. Av en slump avslöjas Linas lögner för honom och han bestämmer sig för att resa till Paris och ta reda på vad som hänt.    Och det är nu Julian förlorar sin oskuld – tron på att man bara kan älska en enda människa i livet, och att denna någon ska älska en tillbaka.

I Någon sorts extas återskapar Johan Kinde tiden då punken gick över i new wave, frisyrgelén kom till Sverige och Stockholm fick ett klubbliv. Men det är också berättelsen om en pojkes utveckling till ung man, om den första stora kärleken och den första stora sorgen.