Jag kommer inte ihåg hur det var när jag var riktigt liten. Men jag var säkert rädd för gravstenarna och för de döda. I vuxen ålder har de blivit mina vänner. Sådana som har något att säga mig. Kyrkogårdar, både i Sverige och utomlands, är för mig en del av staden likaväl som de byggnader som hyser levande. Jag möter samma människor fast i olika stadier. Kyrkogården ger mig både kulturhistoria, som speglar tidens sedvänjor – till och med modets växlingar – och där finns också personhistoria, som ger mig intresse av att gå vidare och lära mig mer. På så sätt är de döda inte riktigt döda eftersom de fortfarande påverkar mig. I Göteborg finns 13 egentliga kyrkogårdar, sådana som har en kyrka inom området, men det finns 33 begravningsplatser som förvaltas av Svenska kyrkan. Dessutom en liten privat ute på Hisingen och två judiska och en muslimsk begravningsplats. Vi har besökt några av dem. Jag tillsammans med fotografen Tommy Wiberg, en man med samma intresse som jag för det som väntar oss alla.