Rättspsykiatriker Hanna Skogholm visste inte vad som väntade henne den höstdag hon körde ner till Onsala: "Den gångna hösten där nere på Onsalahalvön ligger nära i tid. Denna höst med sina färger, höstvindar, ängar och havsluft med skriande måsfåglar över Gottskär, Råö, Vallda och Kungsbackafjorden, påminner naturligtvis om andra höstar, andra år, andra dagar. Hösten är sig lik från år till år. Samma kyliga vindar, samma tillfälligt varma dagar, samma nattfrost och samma flyttfåglar på väg söderut. Men händelserna... Dessa händelser som knyter an till en annan höst för länge sedan. En höst då allt var annorlunda. Jag söker hela tiden efter förklaringar. Jag söker en osynlig gräns som jag passerade. Jag sökte efter denna gräns i en lindallé, i ett hus, i diset, i den svaga solen som trängde igenom och gav färg åt fallande höstlöv, i en hästs loja rörelser, i allt... Jag söker fortfarande. Det började med ett frimärke som sedan inte betydde något alls. Och plötsligt fanns det ett brev..."