Minnen och reflexioner knutna till fotografier inför utflyttningen, när fadern skulle pensioneras.
Vid reformationen på 1500-talet skapades det möjligheter för den prästgårdskultur som nu har gått i graven. De här minnena hänför sig till den sista eller om man så vill näst sista generationen av genuint prästgårdsliv. Prästen levde mitt i sin församling, mitt i sin socken, var eller kände sig i varje fall som en far för sina församlingsbor. Han följde dem från vaggan till graven. Han döpte barnen och förde in dem i födelseboken. Han undervisade dem i salighetsläran, konfirmerade dem, gav dem tillträde till nattvardsbordet och gjorde dem därmed till medansvariga i socknens liv. Det var han som gav dem frejdebrev, om de skulle flytta och det var han som vigde dem samman, som han hade godkänt för att ingå äktenskap. Och till sist var det han som vigde dem till den sista vilan.