Världen står inför en akut nödsituation. Utsläppen av växthusgaser är på väg att tippa klimatsystemet över ända. Samtidigt sinar den olja som håller igång hela världsekonomin. Båda är symptom på ett grundläggande problem: vi överkonsumerar jordens resurser. Men vad är lösningen? I kölvattnet av alla larmrapporter ger David Jonstad i »Vår beskärda del« ett radikalt förslag på hur vi snabbt kan ta oss ur krisen och på samma gång skapa ett bättre samhälle där vi ökar välbefinnandet snarare än konsumtionen. Först och främst måste koldioxidutsläppen minska drastiskt. Uppgiften kan verka hopplös, men vi har klarat det omöjliga förut. Under andra världskriget löstes bristen på energi och mat genom att det som fanns att tillgå delades upp jämlikt man - ransonerade. Principen att alla, rik som fattig, fick en lika stor del av de bristande resurserna gjorde att folk accepterade den snabba omställningen. På samma sätt kan vi ransonera hur mycket vi får släppa ut och dela upp rätten till det mellan oss: var och en får en lika stor koldioxidkvot. Varje gång någon tankar bilen, betalar elräkningen eller köper en flygresa drar han eller hon sitt ransoneringskort och antalet koldioxidransoner tickar ner. Den som inte använder hela sin kvot kan sälja sina outnyttjade delar till någon annan. Idén, som har fått stort genomslag i Storbritannien, fungerar också globalt. Ett brokigt nätverk av sociala rörelser, institutioner och länder vill att detta blir den princip som gäller när världen ska enas om ett nytt klimatavtal. Kanske kan det ske redan i Köpenhamn i december 2009. »Vår beskärda del« visar att det inom loppet av tjugo år faktiskt är möjligt att fasa ut de fossila bränslena och få ett klimatvänligt Sverige. Om, vill säga, vi är beredda att göra storsatsningar på förnyelsebar energi, överge konsumtionskulturen, säga hej då till massbilismen och äta, bo och leva mer lokalt.