Ordet ”humanism” är mångtydigt. Dels betecknar det en kulturriktning under renässansen som, i strid mot den medeltida skolastiken, ville återvända till och bygga vidare på den antika kulturen. Dels betecknar den en moralisk idé, där den enskilda individens värde sätts i centrum. Denna bok handlar om humanismen i den senare betydelsen. I det offentliga samtalet – såväl i den politiska debatten som i kulturdebatten – framhålls ofta humanismen som ett fundamentalt värde och det varnas ofta för att detta värde är hotat, med negativa följder för samhällslivet. Mer sällan får man reda på vad deltagarna i samtalet egentligen menar med ”humanism”. Om man hyllar de humanistiska idealen och vill försvara dem, kan det inte vara utan värde att försöka bilda sig en genomtänkt och klar uppfattning om vad det är man hyllar och vill försvara. Detta är vad författaren söker göra i denna bok. Boken består av två delar. Den första handlar om själva den humanistiska idén. Här utvecklas författarens syn på vad denna idé innebär och varför den är värdefull. Medan begreppet ”humanism” klargörs i den första delen söker författaren i den andra delen levandegöra den humanistiska idén genom att visa hur den kommer till uttryck hos en rad skönlitterära författare genom tiderna. Här möter vi de antika grekiska tragöderna Aiskylos, Sofokles och Euripides, några epigramförfattare, Montaigne och Anatole France samt svenskarna Vilhelm Ekelund, Pär Lagerkvist och Eyvind Johnson.